Nova somnade i bilen och jag hade tid att slå ihjäl. Laddade fickorna med hundgodis och tog fram klickern.

Tanken med passet; testa om jag går långsamt för att Hjinx behöver det för att behålla position/fixa ligg/stå under gång eller om det stämmer att jag vant mig vid ett mkt lägre normaltempo pga magen och fogarna. Och helt enkelt går långsamt pga bekvämlighet.

Det visade sig stämma det sistnämnda. Hjinx går suveränt vilket tempo jag än håller. Jag testade henne ordentligt genom att överdriva; gå konstigt, ostadigt, med böjda knän, vingla runt, flaxa med armarna, titta på passerande bilar, folk, sätta håret bakom öronen, börja springa bara ett steg, hoppa åt sidan etc. Hon är jätteduktig!

Vi tragglade en del och jag gick med mitt ordinarie tempo eller fortare. Det är inte ett dugg bekvämt, nervstick och sammandragningar men det är inte så farligt! Funkar 🙂 Även ligg och stå funkar bra fast att jag blir överdrivet nonchig så att säga.

Kändes som ett riktigt bra kvalitétsförstärkande pass! Det gav självförtroende- hon sköter mer själv än jag vågar tro på.

Jag hetsade henne lite i heltommarsch och fick till dem riktigt snyggt! Även i inkallning bad jag om tempoökning och det blev jättefint!

Hon är så himla duktig! I början fjantade hon lite; behövde titta ned då vi gick över blöta partier på asfalten. Har märkt en viss bryddhet över sådant. Det försvann dock när jag påpekade att jag inte gillade det. Får verkligen hoppas på hyggligt underlag nästa tävling som går utomhus!! Dvs inte lervälling eller iskana.

Synd att jag inte kunde fimla duktiga lilla hunden!

I övrigt har det varit en kass hunddag för min kusin och bästis. Den ena hade sin första valpning med bara två valpar. Den ena föddes med gomspalt och den andra dog på väg ut. Och stackars bästis vovves leder är inte vad de borde vara. 🙁 Ibland önskar man att man hade större inverkan på vad som händer och sker.