Ikväll har både jag och Nova träningsvärk i benen efter många timmar utomhus i snålkylan. Mellan 10.30 och 14.00 var vi på Väsby BK med Annica och hennes, med Nova jämnåriga, dotter Ida och lekte, fikade, promenerade och tränade agility. Jag får återigen aha-upplevelser över vilken skillnad det blir om jag rör på fötterna hela tiden! Även i en situation som upplevs stillastående. Snälla agilitycoach lät mig låna hennes rutinerade hund och testa att springa samma kombination hinder med byta väg, och detta helt utan armar och röst. Det fick mig att se att bara genom min kroppshållning och fotarbete kan jag styra ut respektive sväng nära, typ lång arm/kort arm fast utan armar. 🙂 Intressant!
Jag lyckades bygga en bana där jag var tvungen att stå och vänta rakt framför gungan innan vidarespring vilket Hjinx upplevde som väldigt annorlunda. Därför belönar jag kvarvarandet på gungan på filmen nedan. Det är ju så intressant hur en sådan i mina ögon liten detalj blir väldigt stor för henne. Det finns MÅNGA många måååånga situationer i agilityn som kommer uppstå och vi kommer aldrig bli fullärda, det är ett som är säkert!
Tack för idag Annica och Ida!
Haha barn, barnvagnar och gubbhundar mitt i banan 🙂 Rivningen i slutet var ju för att jag kastade bollen. Hon hade svårt med det tajta bakombytet och jag hade svårt med att visa serpentinen bra nog.
Nu är det höst! Lilleman <3
Bus-Ida blundade medan hon gick, kände sig väl trygg mellan Nova och mamma 🙂
Ida har just hjälpt Nova upp efter att ha snubblat i gräset 🙂
Annicas löjligt söta Chaplin
Pussgurka!
Lämna en kommentar