Just nu känner jag att bloggen blir väldigt osidosatt. Jag inbillar mig att det ändå inte är särskilt många som läser den så kanske inte gör så mkt. Jag har mycket på det privata planet. Som ni vet behandlas vår dotter för allvarlig sjukdom och jag har pga utlöpt uppskov provat att påbörja studierna till sjuksyrra/barnmorska i två veckor men det blev alldeles för jobbigt mentalt. Jag ska bara vara mamma just nu och ta hand om och finnas till för mina barn. Läsa kan jag göra sen, då livet är mer i ordning. Så nu släpper jag min plats och hoppas kunna komma in på nytt i ett senare skede.
Jag vill jättegärna bli barnmorska, det är ett yrke jag verkligen ser mig själv i. Men inte just nu.

Kruth har varit inne och undersökt sin hörsel så jag och hans matte till hans kullsyrra upptäckte ett överljudspip inuti ena örat. Mycket mycket märkligt. Vi fick inget svar mer än att veterinären skulle forska lite i det och maila oss om hon hittade något. Syskonens hörsel var i alla fall utmärkt och de såg så fina ut öronen och även den neurologiska undersökningen de fick var tipptopp. Lite orolig är jag förstås vad det ska innebära för framtiden och huruvida han hör överljudet själv. Han har också sytt igen ett navelbråck och blivit en det så nu är det några tråkiga dagar framöver i tratt och koppel.
Grabben växer så det knakar, han väger hela 16 kg nu!

Hjinx har häcklöpt ett tag. Otroligt drygt. Nackdelen med tik.

Vallningen ligger lite på is ett tag då jag nu inväntar hjälp från hennes uppfödare som köpt nya får. Bättre väder och bättre tider, sen jäklar ska jag satsa på att åka iväg ett gäng dagar i veckan i stöten och är även sugen på att prova på drive-in-vallningen på Agdala. Vi måste komma underfund med hur man föser och våga flytta djur utan att skrämmas. Det är för mkt flanktänk.

I agilityn känner jag mig lite nedstämd. Jag vet inte om jag någonsin kommer få något grepp om den där sporten? Det känns som att det är så otroligt mkt man måste träna in, lära sig för att man ska känna att man har kontroll. Det är så otroligt viktigt vad JAG gör och inte gör och det ska tänkas och springas i hundranittio. Hjinx är en grym agilityhund då hon är snabb som en vessla, hoppar fint och mjukt, kan vända på en femöring, även över hinder men även har ett fint släpp på raksträckor. Dessutom har hon ett självständigt tänk då hon själv anpassar sig mellan att korta och länga sig och rätar upp sin väg. MEN det går ju som sagt i 190 knyck och jag är inte så duktig än att det är SVÅRT SVÅRT SVÅRT.

Lydnaden är vi mer hemma i och vi tränar på lite smått. Men faktiskt inte så himla mycket. Det känns som att vi har nått en sådan otroligt hög kvalité att det är dumt att träna. Det är så lätt att fröken börjar variera sig då det blir samma hela tiden. Typ nämen vänta var det verkligen rätt eller ska jag göra på något nytt sätt? Därför tränar jag faktiskt mest bara vittringsapporteringen och metallapporten just nu. De två moment som behöver bli bättre på tävling. De två senaste träningspassen har hon metallapporterat suveränt så hoppas vi kan få lite revansch med den på nästa start. Vittringen går verkligen upp och ned och är väl kanske inte det bästa momentet för oss att träna nu när hon löpt men det kan inte hjälpas. Dagens pass gick mycket bra, kändes som vi faktiskt kom framåt! Hon är anmäld till två prov framöver. Målet är förstås LP3 inom inte allt för avlägsen framtid. Sen blire eliten gott folk! 😀