Idag har vi varit och tävlat agility igen, denna gången i Häverö. Agilityklassen kändes bra, där var det jag som inte var snabb nog vid två tillfällen och felen som blev kändes lite som mest otur. Härlig känsla, Hjinx gjorde ett fint jobb, förutom att hon borde stått kvar på KF på A:t. Avhoppet gjorde att jag inte hann placera mig rätt mot däcken. Menmen, hade ju ändå skitit sig mot slalomen sedan där jag var för långt bak i banan. God känsla i mål hur som helst.
Hopplopp ett vill jag bara radera ur minnet. Hund som ger mig fingret totalt vid två tillfällen och flickar iväg åt helt fel håll utan att jag gett henne signal för det. Jag har pausat och kollat stillbilder och hunden vrider bort skallen och bestämmer sig helt sonika för att skita i mig. Överbränd BC-hjärna. Jag var så leds då vi klev av banan, utan att ens lyckas slutföra den.
Arg och opepp inför hoppklass B. Tänker om helt och tänker att jag ska inte försöka nåt jag inte klarar av nu med stela ömma fogar och helt klart fullkomligt rallygalen hund (dessutom springbana delux). Bestämde mig för att köra bakombyten banan igenom och det är jag glad för, för det blev riktigt fint och bra! MEN här passar hon på att göra sina mastodontavhopp på ett hopphinder. Hon hoppar av en halv kilometer innan hopphindret, försöker men sjunker förstås för tidigt och river! Se bildserien. Jag blir så leds! Varför ska det vara så svårt att ta det lite lugnt och planera sina hopp?! När jag gör hopptekniksövningar så är hon jätteduktig och hoppar så noga så noga. På tävling brinner skallen till och så gör hon sådana här jäkla batman-hopp. 🙁 Vi hade vunnit utan den 5:an.
Lämna en kommentar